Att vara förälder...

är en stor berg o dalbana. Dessa barn bereder en glädje men också en hel del rädsla. Våra två killar ger oss två helt olika utmaningar, Tims diagnos är helt klar även om den under vägen kan förändras med att saker dras bort eller läggs till. Adam är en annan femma.

Dagis reste ett alarm för ett tag sedan och redan för ett år sedan reste vi ett själva att Adam inte talar bra och vi kom till logoped. I går var vi på en uppföljning  på  detta eftersom dagis på vår uppföljning menar att sen språkuppbyggnad kan leda till så många saker, bla mobbing.

I går träffade vi allas vår H som är logoped i Kungälvs kommun. Han menar på att vi har en go och glad, sprallig kille som har lite problem med språket men framför allt med koncentrationsförmågan och att hans tanke är snabbare än hans ord. Han har också svårt med turtagning, svårighet med att förstå kommunikationsväg/kommunikationsförståelse.

Detta är ett stort drag i Autism så naturligtvis drog jag öronen åt mig. Rädslan kommer att vi har mer än vad vi kan hantera...

H säger dock att detta är inget sådant och att saker kan ordna sig men att vi får ändra saker kring Adam. Vi lever i en speciell vardag, vi pratar på ett speciellt sätt hemma, vi kräver inte ögonkontakt eftersom Tim så har velat undvika detta. Med Adam är det precis tvärt om, vi måste kräva detta, vi måste ligga på i i vår kommunikation, ja man helt enkelt säga att vi måste göra allt helt tvärt om mot vad vi gör idag och förstärka detta.

Adam har bra ordförståelse och stort förråd men bara i sådant som han varit med om. Det gör att vi också inser hur begränsat vi lever kanske mot många andra familjer och att det även där måste bli ändring. Adam måste på egen hand vara med på ett annat sätt, vi måste som familj dela på oss mer. Det är inte konstigt att Adam inte vet vad en slips är, han har aldrig sett något här hemma. Vi har inte heller något garage eller att jag hatar att stryka så strykjärn kommer fram med mormor men när väl ett ord är sagt då har han det...

Om ett halvår ska vi på utvärdering igen och fram tills dess får vi jobba. Från sist vi hade varit där hade Adam gjort enorma framsteg och jag hoppas att den oro som jag fick igår kan lugna sig i december när vi ska dit igen. Men jag kommer att ha bakgrunden vad H sa, koncentrationssvårighet samt kommunikationssvårigheter, och följa upp på detta. Om vår pojk behöver proffisionell hjälp ska han inte behöva vänta utan han ska ha den NU! Vi är inne i systemet men så är många andra också. Den organisation vi har kring Hålta är vi så tacksamma för och nu kan vi med hjälp av dem kanske även där få hjälp från vår specialpedagog V och våra pedagoger på dagis... De är helt underbara!

Våra barn är det bästa vi har och kommer alltid så att vara....