Känns lite tröstlöst...

Hur vi än gör, försöker, kan Tim inte göra några STÖRRE framsteg. Känslan av hopplöshet kommer över en. Han kör helt sin egna resa. Jag vet att jag aldrig slutar, jag vet att jag måste hänga i... Men jag är inget bra på mitt "jobb". Läser om vår vän som ska ägna lite sofftimmar åt att hjälpa barn via BRIS, beundransvärt och barn kan inte få någon bättre i andra änden. Varför kan inte jag känna att jag gör bra på hemmaplan? Nu är det snart några juliga dagar o dessa lediga dagar ska inte ha några krav o de ska bara vara barnen... Kanske jag bryta barriärer, kanske jag har satt upp egna hinder som gör att jag hindrar Tim? Babysteps! Ha riktigt härliga dagar framöver o skit i skiten i hörnen, alla måsten o bara va! KRAM