Att känna sig skyldig...

ja, det är ingen härlig känsla. Vi går en kurs just nu som heter "komigång" och har med att få en förståelse i kommunikation, framför allt vad det gäller barn med speciella behov. Det är alltid trevligt att träffa människor i samma sits som vi, man känner igen sig.

Igår gick vi igenom alla stadier vad det gäller barns utveckling när de är nyfödda och framåt när det gäller "normala" fall. Den beskrivningen stämde inte alls in på mig. Den upplevde jag först när vi fick Adam och det var väl då vi förstod att något var fel. En sak som var väldigt tydlig i detta var att Tim inte sökte någon närhet, ögonkontakt, jollrade inget nämnvärt, men var absolut inte tyst heller. Han var klar i sina ögon med det han följde men det var ofta något annat än mig.

Det som tog styggt på mig var att allt det som man gör/pratar med ett litet barn om, det var inte Tim intresserad av vilket gjorde att jag minskade ner detta för att istället öka upp det i mängder för det är exakt det som Tim hade behövt. Allt i dubbla, ja trippla doser! Alltså är jag skyldig att hämma mitt barns utveckling!

Detta var en hemsk, ledsam tanke som slog mig igår och som fångade mig i några timmar. Men hur skulle jag kunna veta? Det är bara att släppa det, leva här och nu, som vi alltid gör. Göra det bästa av situationen och ta den sparken i baken och ta oss framåt. Som tur är har vi en hel del underbara personer runt omkring oss vilket gör att vi kommer tillbaka på rätt bana hela tiden.

Nu är det helg snart och det ska bli en lugn sådan för mig och barnen. Pappa ska sparka benen av några uppe i Nödinge på en turnering som återkommer varje år i privat regi. Otroligt roligt initiativ av M L och det blir bara bättre...